6. En typisk ADHD-person har svårt att
genomföra och slutföra uppgifter och
åtaganden.
Detta hänger tätt ihop med nummer 5.
Med så många projekt på gång samtidigt får
ADHD:aren svårt att tilldela vart och ett
tillräcklig tid och uppmärksamhet.
Han har också väldigt lätt för att bli distraherad
när som helst och aldrig återvända till de ursprungliga
planerna.
Tristess är oacceptabelt för de flesta med ADHD.
Faktum är att personer med ADHD sällan blir
uttråkade eftersom uppmärksamheten hela tiden
dras till något nytt.
Detta är speciellt påfrestande när personen verkligen
vill slutföra en uppgift, men har svårt därför att
uppmärksamheten fastnar på något ljud, eller något
så bagatellartat som känslan av hur skjortan mot
huden känns.
En person med ADHD undviker ibland, medvetet
eller omedvetet, att slutföra en uppgift.
Under arbetets gång kan han behålla fokus,
uppmärksamheten, det vi hela tiden är på jakt
efter att kunna behålla.
För personer med ADHD är resan själva målet.
Har man kommit fram till målet, letar man efter
nästa mål, eller snarare resan dit.
Se exemplet med uppfinnaren och hans patent.
Denna taktik med att undvika att slutföra projekt
innebär dock inte att personen med ADHD inte
kan bidra med mycket till stora projekt.
Man kan använda det till sin fördel;
en person jag känner gillar verkligen att skriva,
men är dålig på att strukturera upp sina texter.
Han undviker också att slutföra rapporter och
har knappast nån aning om begreppet "deadline"...
(Själv är jag övertygad om att ingens verk är
slutfört förrän författaren är död.)
Hursomhelst är han oerhört bra på att kommunicera
via sina texter. Hans handledare känner väl till hans
skrivartalang. Hon känner också till hans svagheter
när det gäller att organisera och slutföra i tid.
Men hon är smart; hon förklarar att rapporterna
måste skrivas klart först av allt, och sätter
"färdig-datum" mycket tidigare än den verkliga
deadlinen.
Effekten blir att ADHD:aren arbetar bättre,
eftersom han arbetar bäst under tidspress.
Hon säger till honom att skriva ner allt han kan
om ett visst ämne, och ger honom samtidigt
"ramar" inom vilka han bör hålla sig.
Eller riktlinjer om dokumentet bör vara av särskild art.
Hon får ADHD:aren att känna sig nyttig, och att
det är viktigt att han verkligen skriver ner vad han vet.
I detta fall stämmer det, han är bra på att skriva.
Efter att ha fått rapporten korrekturläser och slutför
hon dokumentet.
Den okunnige kanske hajar till; varför ska hon behöva
slutföra detta åt en vuxen person?
Men hans handledare har inget emot denna metod.
Hon föredrar att rätta till och slutföra det, än att skriva
hela rapporten själv. Hon inser även att han är bättre
på att formulera sig i skrift än hon.
För handledaren handlar det om att maximera effektiviteten.
Men oftare ser det ut på följande sätt;
Annika, en vuxen ADHD:are som sjunger i kyrkokören,
vill ha en mer aktiv roll i musikarbetet.
Pastorn är med på detta och låter henne välja ut sångerna
som ska sjungas följande söndag.
En ganska liten uppgift, men Annika tycker det
är ett viktigt uppdrag. Hon känner sig hedrad
att ha fått förtroendet.
På fredagen ringer pastorns sekreterare Annika för att höra
om hon är klar med sånglistan, vilket hon självklart inte är.
Annika lovar dock att ha listan färdig i tid.
Hon erbjuder sig också att göra listan på sin dator så
att sekreteraren inte ska behöva skriva ut den för hand.
På lördagkvällen är listan klar.
Hon ringer sekreteraren för att meddela detta, men får
då höra att pastorn gett upp och gjort en egen lista.
Annika känner att hon misslyckats med att tillföra något.
När hon ger listan till pastorn för att användas
nästföljande söndag får hon också veta att
någon annan fått ansvaret för sånglistan.
Annika känner sig skyldig och beklämd.
Pastorn predikar återigen om vikten av ansvars-
tagande, men tyvärr finns det ingen som informerar
honom om medmänsklighet och tålamod.
Tillbaka till symptomlistan
Orginal-sidan finns här på add.about.com
[översättningsansvarig: ulph wahlbom]