Fem stadier i ADHD Efter ett år av emails, chattande, debattinlägg och samtal, har jag lagt märke till ett mönster hos folk som börjar inse att de har ADHD.
Som sagt, det tog mig ett år att märka detta. Jag "kopplar" inte så snabbt...
Folk går igenom dessa stadier med varierande intensitet, men det verkar som om de alla går igenom dem förr eller senare. Det verkar som om även "normala" föräldrar till barn med ADHD går igenom samma process som de vuxna med ADHD. En annan sak är "repeterandet", man går tillbaks till tidigare stadier, men med en ny infallsvinkel; olika hållplatser på samma väg, så att säga.
De fem stadierna Första stadiet: Upptäckandet Nybörjarna. Det är dessa personer som håller ADHD-skribenter sysselsatta... Jag gillar dessa människor. Du ser dem läsa "Fem stadier i ADHD". Du ser dem läsa böcker som "Vuxna med ADHD" (V. Beckman), leendes, viskandes "- Det är ju jag!" samtidigt som de skrockar lite försynt för sig själva.
Vissa skribenter, författare, kallar detta stadie "Aha!"-stadiet. Själv kallar jag det "Upptäckandet", därför att när allt aha:ande tystnar börjar insikten.
I Upptäckandet börjar personen med ADHD inse att han/hon inte är ensam. Detta är personerna som skriver inlägg av typen "Jag är sååå glad att jag hittade denna sida!". "Jaaa! Så gör jag också!!!". Eller; "Efter åratal av grubblande har jag äntligen fått en förklaring till mitt skumma beteende!". "Är det fler som gillar kaffe?". Och sånt.
Denna insikt är en lika stor del av "läkeprocessen" som ett besök hos psykologen. Efter att hela livet ha känt sig speciell, börjar han/hon nu förstå hur det ligger till. Detta glädjerus kan hålla i sig en längre tid, men kan också snabbt gå in i nästa fas:
Andra stadiet: Sorgen När personen börjar inse att han/hon faktiskt inte är dum, galen, eller på annat sätt "felaktig", kan ett antal känslor stiga upp till ytan. Han/hon kan bli arg på sin (tidigare) omgivning; föräldrar, lärare och andra som "skulle ha upptäckt ADHD" men inte såg nåt. Eller också börjar personen inse att anledningen till att han/hon inte kunde behålla ett jobb, ha längre förhållanden, eller studera vidare faktiskt inte berodde på andra människor i omgivningen.
Kanske kommer insikten om hur mycket han/hon misshandlat omgivningen. Men det var ju inte avsiktligt. Inte mer avsiktligt än "de som inte såg ADHD under uppväxten" avsåg med sin "arrogans". Men det är fortfarande misshandel. Om en person har klarat sig fram till 30 års-åldern utan diagnos och behandling, har han/hon troligen ett antal besvikelser och brustna hjärtan "längs vägen".
Många av oss ser oss själva som "den som sårar". Plötsligt inser vi att "sårad" inte längre är ett adjektiv som beskriver hur vi känner oss. Det har istället blivit ett verb, en tråkig beskrivning av vad vi kanske omedvetet gör. Detta är en del av sorgen. Andra saker som "tänk om...", vreden, orättvisan, och andra starka känslor kan dyka upp vid detta stadie. Försök bearbeta dem allteftersom de dyker upp. Hitta någon att prata med. Skriv ner det. Hitta en väg att få utlopp för alla känslor.
Vissa personers självförtroende kan få sig en rejäl knäck på detta stadie, speciellt de som ser ADHD som ett handikapp som det inte finns någon behandling för. Det är därför vi framhåller de positiva sidorna av ADHD så starkt. Vi är inte så naiva att vi inte ser nackdelarna med att vara en icke-linjär tänkare i en linjär omgivning. Jag känner till alla de "fel" och brister personer med ADHD har, jag har dem själv. Men varför grubbla på det självklara? Lär dig utnyttja ditt unika sätt att tänka. Därmed börjar nästa stadie:
Tredje stadiet: Söka hjälp Efter den smått euforiska känslan av att inse att man inte lämnats kvar av utomjordingar från ett annat solsystem, och efter att ha gått igenom stora delar av sorgearbetet, är personen med ADHD redo att börja utforska ADHD-världen. Att ha ADHD är att tillhöra en annan kultur, en annan verklighet de flesta inte känner till. Även om du är den enda person med ADHD du känner till (vilket är högst otroligt), upptäcker du snart att du kommer bättre överens med andra ADHD:are än med andra personer. Din familj och vänner kommer fortfarande att vara en viktig del av ditt liv. Ingen borde omge sig med enbart ADHD:are. Vem skulle i så fall ta hand om diskandet?
Men du behöver det stöd, kunnande, och styrkan hos de personer som har varit där du är nu. Försök hitta en stödgrupp i din omgivning, använd internet, skriv inlägg på olika ADHD-forum... Gör vad som krävs för att komma i kontakt med folk som kan uppmuntra och stödja dig. Efter att ha varit "oaccepterad" hela livet är det en stor lättnad att hitta ett ställe där du är accepterad och kan göra dig förstådd. Det verkar som om detta är en populär grej hos ADHD:are; att hitta andra som har liknande bakgrunder, som går igenom samma saker. Detta är mycket bra och väldigt hälsosamt. Ett varningens ord bara; glöm inte personerna i din närhet. Vårda din omgivning.
Fjärde stadiet: Utforskandet Jag har i åratal sett denna process så många gånger, men det förvånar mig fortfarande att nästan alla går igenom den. Detta stadie är kanske det mest kritiska, för det är nu personen ifråga måste ta ställning till hur han/hon ska ta itu med allt detta. Dessa är de som skriver inlägg typ: "Är Ritalina receptfritt? Blir jag som en zombie? Kommer jag att bli beroende?" Svar: Nej, nej och nej. Vid korrekt ordinering och dosering gör mediciner att världen blir tydligare, inte mer snurrig. Det finns flera olika mediciner, och ibland är tyvärr det enda sättet att hitta den rätta att testa de olika. Så ha tålamod.
Du bör känna till de olika medicinerna, även om du inte vill använda dem. Detta är ett svårt beslut för vissa. När det gäller olika mediciner så är det bästa att fråga dem som bör veta. Hitta en läkare eller psykiater du litar på. Men detta utforskande gäller inte bara behandlingar. Det gäller livet i övrigt också. Vilka jobb-alternativ har jag? Borde jag uppmärksamma andra om mitt ADHD? Var passar jag in? Hur kan jag bli lycklig? Mycket viktiga frågor. Hittar du några svar, så tala om det för mig.
Femte stadiet: Mognandet Att hantera sin ADHD är ingen engångs-grej. Det är ett livslångt projekt, ett projekt du helhjärtat måste jobba med, och ett projekt som kommer att förändra ditt liv. På detta sista stadie lär sig ADHD:aren känna sig själv. Innan insikten var det andra som sa åt oss vilka vi var. Och vad vi var. Nu är det upp till oss själva att bestämma vilka vi är. Vetskapen om ADHD gör att vi kan förstå varför vi gör saker på ett visst sätt. Ännu viktigare är att vi nu kan använda denna vetskap på ett positivt sätt. Vi behöver inte längre vara rädda eller skämmas för hur vi bearbetar information, eller hur vi agerar i kontakten med omgivningen. Vi kan nu lära känna oss själva, lära oss uppskatta våra egenheter och begåvningar. Detta sista stadie tar egentligen aldrig slut.
För mig är detta en evig kamp. Jag är otroligt tacksam för att jag nu börjar förstå vem jag är, och vad jag är kapabel till. Jag ser fram emot att få lära känna dig, och se vilka framsteg du gör. Möjligheterna begränsas bara av vår kreativitet. Och kreativitet har vi ju så det räcker!
/ Bob
Orginal-sidan finns här på add.about.com [översättningsansvarig: ulph wahlbom]