ADHD och medicinering
En personlig historia om ett personligt val.
Jag glömmer aldrig den dagen. Vi behöver inte gå in på alla detaljer, men av olika anledningar befann jag mig på min läkares mottagning.
Vi hade kommit fram till att jag var en vuxen med ADHD. Efter diagnosen var det alltså dags att diskutera behandling. Jag var av den uppfattningen att man faktiskt skulle kunna skärpa till sitt beteende, när väl diagnosen var satt och man visste om de flesta problem och svårigheter. Jag hade källor som kunde backa upp denna uppfattning, och jag undvek skarpt de som tvivlade.
Jag tycker fortfarande att själv-observation och ändringar i omgivningen ska vara en viktig del av alla behandlingsprogram. Jag tror starkt på den enskildes förmåga.
Doktor Meador gick som katten runt het gröt i frågan om medicinering. Hans försiktiga tassande fotsteg i denna riktning skulle ha imponerat på den mest erfarne minröjare. Han höll med om mina idéer om själv- observation och ändringar i omgivningen. "- Men", sa han, "det finns Vissa Personer som kanske behöver medicin för att överhuvudtaget kunna genomföra en sådan omställning."
Var på din vakt för den obskyra benämningen "Vissa Personer".
Jag var beredd att hålla med. "- Vissa Personer skulle säkerligen bli hjälpta av medicinsk behandling, men inte jag. Jag har inte så svår ADHD. Jag har Lätt ADHD." Mer förnekelse. Utöver de anledningar och händelser som fick mig att söka hjälp...
Vi träffades några gånger, pratade om både det ena och det andra, men till slut trampade han på en mina: "- Du är nog en av dessa personer."
Jag började gråta. Inte stortjuta som efter en stor förlust, nej detta var en totalknäckt människas tysta tårar. Jag är en av dem som alltid måste laga saker. Som jag såg det var medicinering ett bevis på att detta var något som jag inte kunde laga. Det var en jobbig sak att upptäcka, och det var en jobbig sak att erkänna.
Nu är det så att för de flesta personer med ADHD (och föräldrar till barn med ADHD) är denna fråga om medicinering ingen stor fråga. Deras attityd verkar vara "Finns det något som kan förbättra tillvaron så testar vi det." Detta är en hälsosam och rationell attityd, och min hjärnhalva som gått i livets skola förstår och håller med om detta.
Min andra halva är mer skeptisk.
Mina tårar var resultatet av en rad insikter:
Akt 1: Annorlundaskapet Vår hjälte inser att alla inte tänker, känner eller ens uppfattar världen på samma sätt som han. Han börjar inse att han skiljer sig från vänner och bekanta, och att detta annorlundaskap inte alltid är till det bättre.
Akt 2: Anklagelsen skiftar riktning Efter att ha förstått detta, inser vår unge man att mycket av den vrede, frustration och sorg som kantat hans liv inte berott på andra, utan på hans "Annorlundaskap".
Akt 3: Aha!... och Åh nej... Förvisso lättad att han inte är "knäpp" (något han alltid misstänkt), inser han nu att han inte heller är "NORMAL". När han inser detta, förstår han att detta "Annorlunda" varken kan förnekas eller lagas. Det är en del av honom, lika personligt och permanent som hans fingeravtryck.
Jag ryggade lite. Jag utforskade möjligheterna med alternativ behandling, naturmedicin, och såna saker. Tyvärr är den amerikanska sjukförsäkringen uppbygd så att den betalar för kemikalier, men inte naturpreparat. Och när det gäller långa behandlingar är pengar en viktig fråga.
Det var känslomässiga och personliga frågeställningar också. I min släkt finns en historia av alkohol- missbruk; kunde detta leda till att jag skulle börja missbruka medicinen?
Jag tvekade. Mina uppmärksamhets- svårigheter var lite jobbiga, men detta kunde jag leva med. Jag ser Impulsivitet som Spontanitet, och hyperaktiv är jag gärna... Om folk stör sig på detta så är det deras problem!
Jag var rädd för att förlora mitt "jag".
Till slut bestämde jag mig ändå för att testa medicinering, mest bara för att kunna säga att jag "iallafall gjort ett försök". Jag säger inte vilken medicinering jag till slut använde, eftersom jag inte vill rekommendera någon speciell sort. Vad som fungerar för mig kanske inte fungerar för dig.
Det viktiga är att medicineringen fungerar. Jag *kan* fokusera på saker under en längre tid. Jag *kan* genomföra saker som jag vill slutföra. Jag är precis lika smart, kreativ, och ambitiös som förut, iallafall tror jag det. Jag kan numera nå mål som jag bara kunde drömma om förut. Jag känner inte lika mycket vrede, frustration, eller depression som förut. Jag känner fortfarande dessa saker, men inte lika intensivt.
Men viktigast av allt; jag kan hantera det dagliga ADHD-krånglet utan att falla ihop.
Missuppfatta mig inte... allt är inte guld och gröna skogar bara för att jag tar ett piller. Och jag tycker fortfarande att ingen medicin i världen kan ersätta själv- observation, insikt och bättring. Men just nu hjälper medicinen till med detta. Den hjälper mig.
Det är viktigt: den hjälper MIG. Jag älskar min fru, men ADHD (och andra orsaker) höll på att knäcka vårt äktenskap. Men jag skulle aldrig ta mediciner för hennes skull. Nu kan jag dock fokusera så pass att vi kan jobba med dessa "andra orsaker".
Barn ska aldrig medicineras enbart för att behaga deras lärare eller föräldrar. Ritalina (eller annat) ska inte ersätta uppfostran eller god kontroll i klassrummet. Dessa mediciner är bara ett verktyg att användas som en del i en större plan, en plan som leder till ett mer normalt liv för barnet med ADHD... inte för någon annans skull.
Jag använder medicin därför att det förbättrar mitt liv. Mitt liv. Orginal-sidan finns här på add.about.com [översättningsansvarig: ulph wahlbom]