Madriddeklarationen    antogs 1996 av Världspsykiatriska föreningen, och gäller i alla länder. (Kanske finns det en senare version, e-maila mig i så fall.)
		1. Psykiatri, som medicinsk specialitet, syftar till att ge den bästa möjliga behandling för psykiska störningar; att rehabilitera dem som lider av psykiska sjukdomar samt att främja psykisk hälsa. Psykiater ger sina patienter bästa tillgängliga behandling med beaktande av vetenskaplig kunskap och etiska principer. Psykiater skall utveckla behandlingsmetoder som så lite som möjligt begränsar patienternas frihet och söka råd inom områden av sin verksamhet där de inte själva är experter. Samtidigt skall psykiatrerna vara uppmärksamma på och angelägna om att fördelningen av hälso- och sjukvårdens resurser är rättvisa. 2. Psykiatern är skyldig att vara förtrogen med den vetenskapliga utvecklingen inom specialiteten och att förmedla aktuell kunskap till andra. Forskningskompetenta psykiater skall sträva efter att flytta fram psykiatrins vetenskapliga positioner. 3. Det är patientens rätt att få medverka i behandlingsarbetet. Patient-läkarrelationen måste grundas på ömsesidig tillit och respekt så att patienten ges möjlighet att fatta frivilliga och informerade beslut. Psykiatern är skyldig att förse sin patient med relevant information så att han eller hon kan fatta rationella beslut i enlighet med sina personliga värderingar och preferenser. 4. När patienten är inkompetent och/eller saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande, skall psykiatrerna rådgöra med familjen och, om så är lämpligt, söka rättslig hjälp, så att patientens värdighet och legala rättigheter respekteras. Ingen behandling får ges mot patientens vilja, med mindre utebliven behandling skulle utsätta patientens och/eller närståendes liv för fara. Behandlingen måste alltid vara i patientens bästa intresse. 5. När en psykiater på särskild begäran undersöker en person, skall denne först underrättas om undersökningens syfte, hur resultatet skall användas samt möjliga återverkningar. Detta är särskilt viktigt när undersökningen görs för tredje part. 6. Information som erhålls i behandlingsarbetet är konfidentiell och får endast och uteslutande användas för att främja patientens psykiska hälsa. Psykiatern får ej nyttja sådan information för att vinna personliga, ekonomiska eller akademiska fördelar. Konfidentialitetsbrott är endast försvarbart när allvarlig fysisk eller psykisk skada för patienten eller en tredje part kan bli följden om konfidentialiteten bevarades. Under sådana omständigheter skall psykiatern, när detta är möjligt, först underrätta patienten om vilka åtgärder som vidtas. 7. Forskning som inte sker med vetenskapens kvalitetskrav är oetisk. Forskningsverksamhet skall ha godkänts av en särskilt utsedd etisk kommitté. Psykiater skall följa nationella och internationella regler för genomförande av forskning och den får endast bedrivas av kvalificerade personer. Eftersom psykiatriska patienter är särskilt sårbara, måste i detta sammanhang extra försiktighet iakttas för att säkerställa deras autonomi och skydda deras psykiska och fysiska integritet. Etiska normer skall också beaktas vid val av undersöknings- population. Detta gäller även för epidemiologiska och sociologiska studier samt samarbetsprojekt som involverar andra dicipliner eller flera undersökningscentra.